Det har nu gått 4 veckor sedan jag tog mitt sista bloss. Kan inte påstå att det har varit lätt hela tiden. Det finns massor av situationer där jag har blivit påmind om rökning. Fast jag måste nog få säga att det har gått lättare den här gången, än de andra gångerna jag har försökt. Kanske beror det på Zyban, en medicin som min familjeläkare skrev ut. Det ska visst blockera något uppe i hjärnan, som gör att jag inte ska känna röksuget. Visst fungerar det. Men det är nog ändå min vilja att sluta som är det viktigaste.Har rökt i 37 år. Det är inte lätt att bryta den vanan. För det är väl det egentligen det är ... en vana. Det är just efter maten eller när jag dricker kaffe som jag saknar cigaretten. Saknar är nog fel ord ..... vanan att ha en cigarett i handen när jag dricker kaffet eller när jag pratar i telefon.Det är viktigt att nära och kära förstår vad man går egenom. Det sista jag vill är ju att inte såra någon av dem. Men ibland kommer det små utbrott emot min vilja, vilka ger mig dåligt samvete. Som sen i sin tur generar att rökbehovet ökar, och som i sin tur ger riktig abstinens, som i sin tur ger flera utbrott .... suck .. listan kan fyllas på hur långt som helst. Men ... egentligen är det dåliga ursäkter, för att få fortsätta röka. Så man får bita ihop och förbanna sig själv för att man var så j .. a dum en gång i tiden som började.Varför började jag röka egentligen? Var det för att vara tuff som mina kompisar? Vet inte, men man ville ju inte hamna utanför gänget. Idag tycker jag själv att jag gjorde det för att jag var feg, hade inte mod nog att stå för vad jag själv ville. Bryta gäng stilen.Det känns skönt att jag har stöd ifrån min kära familj och kära vänner. De peppar mig hela tiden, och det känns så skönt. Att det bryr sig om lilla mig.